en update

Hej Hej alla ni som läser, hur många det nu kan vara.
Skriver inte så ofta. Tänkte skriva ett inlägg för flera dagar sen men hur följer man föregående text/kärleksförklaring?
Vilken fin karl man har, han måste man ju nästan överväga att gifta sig med!

Jag är hemma i Piteå och hänger. Gör inte så mycket men sörjer inget heller. Ser lite på tv, myser med katterna, lagar mat och surrar med Vivi, vi har blivit sambos :)
Christofer är nere i Sthlm och jobbar på Aquavit, han har fått heltidstjänst där.
Vi är särbos men kära ändå :)

Men nästa vecka åker jag ner igen, ska väl ge det en chans. Nog klarar jag och Christofer av ett distansförhållande, men det är ju fortfarande inget man vill.
Sen ska jag och bror och se Metallica 8/3, så till Stockholm måste jag iaf.

Vet inte hur närmsta framtiden ser ut, men man får ta det som det kommer. Det kommer ju förklareligt inte in speciellt mycket pengar, men jag gör samtidigt inte av med nånting.
Man lär sig att leva utan att köpa, för egentligen behöver man inte speciellt mycket.
Det är lärorikt känner jag, man kan inte leva över sina tillgångar. Antingen kommer det in för lite pengar, eller så gör man av med för mycket. Det kommer rika tider sen.

Jag längtar efter sol och värme, det vore en dröm att kunna åka på en sista minuten just nu och ladda batterierna. Inte för att jag är less på snön, tvärt om så gillar jag den och den lugnar mig. Snön är en utav anledningarna till att jag hellre är i Piteå än i Sthlm.
Men värme vore otroligt uppskattat.

Ska sova nu, med Kardes och Kumar som mysigt sällskap :)

Jag såg en ängel

Jag såg en ängel idag, ja jag är nästan säker på det iallafall. Hon utstrålade nått som jag aldrig hade sett förut, nått som jag då inte riktigt kunde sätta fingret på. Men att hon var speciell det visste jag redan då. När hon log mot en så kunde man inte göra annat än att le tillbaka, hon utstrålade en skönhet jag aldrig tidigare hade skådat, jag blev knäsvag och orden fumlade ur munnen när jag försökte tala. Även dom kallast vinterdagarna var varma i hennes närhet, hon var som en perfekt sommar dag året runt. Hennes skratt kunde få dom bittraste gubbarna att dra på smilbanden. Jag blev förälskad vid första ögonkastet. Jag hade aldrig riktigt trott på sånt förens nu. Nu förstod jag verkligen att ordet vackert hade en innebörd. Det stod ju precis framför mig, jag kunde inte missa det. Hade rummet varit kolsvart hade jag ändå sett henne lysa i mörkret. Jag blev som en liten pojke igen i hennes närhet. Det pirrade i magen på mig och kände ruset av lycka när hon passerade min närhet. Hon hade en doft som man blev yr av kärlek på. Hennes doft skulle aldrig lämna min näsa. När hon vidrörde mina händer för första gången kändes hennes händer som silke av det finaste slaget. När hon försökte prata med mig fick hon luddiga svar tillbaka, jag blev förblindad av hennes skönhet. Min hjärna slutade tänka på att formulera meningar och tänkte istället på hur det skulle att få vakna en morgon brevid henne. Hon brukade för det mesta se lite fundersam ut efter våra korta samtal men brukade bjuda på ett skratt som fick mig att bli all deless kär. När hon inte var i min närhet så var hon i mina tankar. Brukade komma på mig själv att jag gick runt och log och nästan små skrattade. Morgonen kom tillslut när jag vaknade brevid henne. Nått som jag aldrig glömmer! Vi blev löjligt förälskade i varandra, ni vet bara sånt där man ser på film. Vi spenderade långa mornar utan att kliva upp ur sängen. Vi brukade öppna fönstret fast det var mitt i vintern bara för att ha en anledning till att få stanna undertäcket och hålla om varan. Om paradiset var på riktigt så var jag där! Jag visste att min kärlek till henne skulle vara för alltid.

Jag längtar till vi får sova brevid varandra igen.

Jag såg en ängel en dag. Idag så är den ängel min. Hanna den ängel är du.

/C

Day of all the Hearts

14/2 - alla hjärtans dag.
En dag som alla andra enligt mig. Inget speciellt.
Och det är inte alls så att det bottnar sig i något "jag är alltid ensam på alla hjärtans dag"-depp, tvärtom har jag nog alltid haft pojkvän under föregående februari månader, sen i högstadiet.
Självklart har jag fått presenter, smycken främst, och blommor nån gång också. Men ändå tycker jag inte att det är så speciellt.

Jag hatar inte alla hjärtans dag, det är väl bättre att fira kärleken än att fira hat såklart, men det borde man väl kunna göra när som helst kan man tycka.
Nix, det klarar vi inte, vi måste ha en instutionerad dag när det är obligatoriskt att visa kärlek. Det övergår till frivilligt redan den 15/2.
Detta gnäll om att dagen bara är ett kommersiellt jippo och att företagen skapat den för att tjäna pengar bottnar nog i cynism och bitterhet. Företagarna är inte dumma, självklart vill de tjäna pengar.

Men jag ogillar dagen bara för att den är så ångestdrabbad för många, "jag har ingen att fira alla hjärtans dag med" men också "jag måste köpa något fint min pojkvän/flickvän, annars blir han/hon besviken".

Tacka vet jag min karl, han förväntar sig inget :) Inte på julafton, födelsedagen eller alla hjärtans dag - och vice versa, inga presenter, ingen ångest. Vi har ett ångestlöst förhållande!
Bara kärlek...

Idag har jag jobbat på Bryggargatan, inget känns förändrat, alla vanor sitter i ryggraden.
Det har varit trevligt och det gick riktigt bra, men jag kommer känna av det i benen imorgon. Man är aldrig nog vältränad.

Nu; mysbyxor, nudlar och tv4 anytime i soffan med broder och två kissekatter.

/H

Ja ni.

Jag är hemma i Piteå. Det känns bra. Inte den här superhärliga "åh-jag-är-hemma-tack-gode-gud-Piteå-är-bäst-världen"-känslan. Kan bero på att jag lämnade ett Stockholm som faktiskt inte är så farligt. Det är inte världens värsta stad. Det har varit helt OK.

Mycket tack vare Jerry, min länk till storstadens hjärta. Många skratt med en härlig person.

Nu känns jobbträsket inte helt mardrömslikt heller, mycket tack vare Jenny L, min länk till den underbara men bitterljuva verkligheten.

Jag får bara ta det i små steg, inte förvänta mig underverk på sekunden. Glädjas åt de små sakerna.

Lyckan kommer till dem som tycker att de verkligen förtjänar den.

Något jag drömmer drömmande drömmar om är en egen lägenhet, ett eget ställe som är bara mitt (vårat). Jag har så mycket saker, överallt!, jag önskar jag hade ett eget utrymme, egna garderober, ett hem.

Senast jag sov i en säng som var min (och bara min) var i augusti 2008.

Rotlös, hemlös och...... utspralad!

Men lägenheten är inte fy skam måste jag säga, det bor så mysiga katter där.

Bjuder på två härliga before-pictures!

Mys!

Skandal!

Igår hade C riktigt ont i magen, det har han haft länge, redan i USA. Men igår blev det jätteont, hela magen svällde upp och han hade ont vid naveln.
Jag ringde södersjukhuset och pratade med en sjuksköterska, hon rekomenderade starkt att vi skulle åka in, helst med taxi för det kunde vara bråttom (blindtarmen).
Vi bor på gångavstånd så vi promenerade.

Väl där betalade han 300 kr, vi satte oss i väntrummet. Tog drygt 1,5 timme, sen fick han komma in till provtagning. Vid den här tiden hade hans mage blivit mycket bättre, han hade ingen feber och ingen uppblåshet längre.
Sköterskorna kollade på honom, klämde och tog prover, sen fick vi gå vidare till "läkarväntrummet" för att invänta läkare. Sköterskan sa att det kunde ta lite tid för de hade många patienter.

Vi sätter oss i ett smockat väntrum, det ligger folk i sängar överallt i korridoren. När vi sätter oss så pratar en tant med en man, om en kvinna som hade brutit benet och legat i korridoren med öppet sår. Hon hade fått vänta sju och en halv timme för DE HADE GLÖMT BORT HENNE!
Skandalöst. Tanten sa till mannen att hon också var uppe i sju timmars väntetid. Klockan var vid det här laget kvart över ett. Väntat på vård sen middagstid. Det är så absurt att jag inte trodde henne.

På en tv-skärm i väntrummet rullade det info, att akutvården endast var till för svårt sjuka, att man skulle söka sig till vårdcentralen om man hade lindriga skador. Sen så kommer det en skärm med väntetiderna för de 3 senast omhändetagna patienterna; 7:29, 4:54, 7:54. Nästa skärm visat medelväntetiden för de fem senaste patienterna, 7: 17.
Sju timmar och sjutton jävla minuter!

Vi gick direkt. Christofer mådde bättre, för bra för att vänta sju timmar. På vägen ut såg jag en väldigt pytteliten, väldigt skröplig tant i 95-årsåldern som låg och blödde i huvudet. Mitt i korridoren låg hon, utan någon med sig. Bara ensam, väntandes i sådär 6-7 timmar.

Jag är chockad. Jag skäms över att ha skrytit om Sveriges sjukvård. Det där är inte vård, det är plågeri. Vi såg en kvinna (som vi misstänkte höll på att få missfall, eller det var något fel med hennes bäbis i magen iaf) som fick sitta och vänta som alla andra. Så förbannat skandalöst, jag saknar ord.

Hur kan man skära ner på sjukvård? Hur är det möjligt?
Okej, jag förstår att man drar in lite på skolmatskostnader och vägombyggnationer, men hur fan har man mage att skära ner på sjukvård? Det borde vara olagligt, det ska vara mot lagen att snåla inom vården, speciellt den akuta!
Hur kan vi tolerera det här?!

Okej, Christofers fall var kanske inte akut, det hade ju gått över det mesta, vi hade kunnat åka in till vårdcentralen dagen efter, men ändå. Det hade kunna vara en brusten blindtarm!
De gånger jag suttit på akuten i Piteå har det oftast varit för urinvägsinfektion och att jag behövt penecillin på kvällstid. Hur länge hade jag inte fått sitta om jag varit här, jag hade ju knappast blivit klassad som akutfall? I Piteå har jag väl som mest suttit typ 1 ½ timme, då hade det kommit in en ambulans på akuten, så man förstår ju då...

Min fråga kvarstår;
vad fan är det som är positivt med den här staden?

Än så länge, inget.

Tankar

I onsdags förlorade jag min farmor, hon gick bort 4 timmar innan hennes 86-årsdag. Led sen flera månader av demens som accelererade för varje vecka och senaste veckorna har hon varit ganska sjuk. På ett sätt en lättnad att hon fick somna in och slapp ligga i en sjukhussäng och lida, men självklart väldigt sorgligt när någon, som är en av anledningarna till att man existerar, försvinner från ens liv. Mina barn kommer inte få träffa deras gammelfarmor.
Men samtidigt, 86 år, vilket långt liv att få leva, frisk som en nötkärna hela livet, förutom sista månaderna. Fyra barn, åtta barnbarn och fem barnbarnsbarn hittills, och ett livslångt äktenskap med en fin man.
Under onsdagen hade pappa och hans tre syskon besökt henne, och farfar såklart, och jag väljer att se det som en slags tecken. Hon hade träffat alla under dagen och jag antar att hon kände att hon kunde släppa taget då, fyra timmar innan hennes 86-årsdag. Det finns något fint över det.

Jag har haft en sån otrolig tur som träffat alla mina far- och morföräldrar och att jag vet vilka fina människor det är, och var. Många har aldrig träffat sina far- och morföräldrar, eller kanske bara under deras barndom, och de minnen som finns kvar är ofta fotografier.
Jag kommer minnas min farmor hela mitt liv och jag kommer berätta om henne för mina barn, för jag har så fina minnen av henne, bara fina minnen.
Sen så hoppas jag att mina barn hinner träffa min mormor, morfar och farfar som fortfarande finns kvar.

Jag hann träffa min gammelmorfar. Han gick bort när jag var fem, sex år, men lite minnen har jag lyckats bevara, hur det såg ut i huset där han bodde, det fanns en blå trappa ute i farstun där vi inte fick gå för att det var stupt, och att han lagade världens godaste pannkaka.
Min gammelmormor gick bort bara för något år sen, hennes minns jag väl, hon har funnits med hela min uppväxt. Hur hon pratade, hur hon såg ut, Bridgeblandningen i den röda skålen, husvagnen på stugan, trä-draperiet i hennes lägenhet, tallrikarna på väggen. Många fina minnen.

Känner mig lite känslig när man tänker tillbaka, men glädjs ändå av att ha träffat, och ännu bättre, vara släkt med dessa fantastiska människor som gjort sånt intryck på mig. Jag hoppas jag kan föra arvet vidare och göra intryck på människor, och man vet aldrig, kanske sitter mitt barnbarnsbarn och bloggar om mig någon gång i framtiden..

Till världens finaste farmor.
/Hanna

ALLMÄN FUNDERING!

Alltså, jag måste få fråga en sak. Är det jag som är konstig, eller får ni också julstäming efter jul? Där mitt i december har jag svårt att få fram den där julstämingen som man hade när man var liten, när julen var magisk och dagarna gick såååååå sakta.
Julafton kommer och går ganska obemärkt nu för tiden, tycker det är trevligt när man samlas familj och släkt och så, men det är ju som inte riktigt nått mer.
Men så nu, när jag läser en och en halv månad gamla julhälsningar på mejlen, då är det nått som vaknar. Lite känsla, lite mysstämning. Jag önskar jag kunde spara den i en ask och ta fram den nästa jul, där kring första advent och att stämingen spred sig som magiskt stoft som från en Disneyfilm.
Nu vill jag känna lukten av tändstickor som släcks efter man tänt ljusen, ni vet, den där brända doften som kan få en att tänka på jul mitt i sommarn. Jag vill pyssla och göra marsipangrisar och klippa ihop såna hjärtan av papper som man flätar ihop som blir små korgar i granen som är överjobbigt knepiga att få ihop.
Nu vill jag ha jul igen...





Nån som känner igen sig? Someone?

I'm at peace

Det har stått still på bloggfronten, ber om ursäkt för det. Att vara hemma känns bra, jag längtar inte tillbaka alls.
Men vi reser ändå ner på torsdag, vi ska på Tallin-båten på fredag.
Lite av en nybörjare när det gäller sånt där, sist (och enda gången) jag var på en sån båt var Finlandsfärjan mellan Umeå och Vasa, cirka år -95, minns inte så mycket från den resan annat än att vi såg Pocahontas på bion som fanns ombord.
Ska bli mycket intressant, jag, Ch, Vivi, Anders, Jenny, Gustav, Elvira, William, kanske Majsan ska med. Många blir det :)
Christofer fyller år på lördag (vilket han precis insåg och blev överlycklig över) så vi kan fira han ombord! Den enda som saknas är Johan, men det verkar skvatt omöjligt att få med hela familjen Brunström på en och samma resa, så...

Får se vart man tar vägen sen. Igår skickade jag in några jobb-ansökningar i Sthlm, bl.a. två jobb jag verkligen skulle vilja ha! Håll tummarna för mig :)
Det som är så jobbigt är att ansökningstiderna på jobben ofta är två-tre veckor, och de handlägger ingen av ansökningarna förrän då. Det är ju dumt, jag har ju skickat in en ansökan, det är ju redan avgjort, de behöver inte söka mer :)
Eller så inte, men man måste hålla humöret uppe!
Jag känner att jag har så otroligt lätt att vara glad och positiv här hemma, jag tror inte jag tänkt en negativ tanke sen jag landade. Däremot i Sthlm var det svårt att se något glatt med livet överhuvudtaget. Där var allt bara grått och regnigt och kallt. Här är det gnistrande vinterväder som man blir glad av! :)

Christofer å andra sidan (som kom hem sent söndagkväll) är mindre lycklig. Han blev rastlös redan måndag-eftermiddag. Han vill jobba, använda sin kropp, tjäna pengar. Men samtidigt inte ta vilket jobb som helst, och det förstår jag. Gå från att laga gourmetmat till att slänga ihop en lunchpasta någonstans, det kommer inte göra honom lycklig, snarare mer olycklig. Det är en hårfin gräns det där, att jobba med något som gör en olycklig men ha pengar, eller att inte ha pengar för att man inte jobbar med det man älskar att göra. Suck it up and do it, kan man tycka, men det är inte så lätt att motivera sig för ett jobb man inte tycker om.
Men sen så står jag fast vid den åsikten att man måste pröva först innan man kan säga att man hatar det. Kanske världens bästa arbetskamrater finns på McDonnalds? Vem vet, har ni provat?

Jani, nu ska vi mysa i lägenheten med våra mysiga katter i den här mysiga staden :)