Det har stått still på bloggfronten, ber om ursäkt för det. Att vara hemma känns bra, jag längtar inte tillbaka alls.
Men vi reser ändå ner på torsdag, vi ska på Tallin-båten på fredag.
Lite av en nybörjare när det gäller sånt där, sist (och enda gången) jag var på en sån båt var Finlandsfärjan mellan Umeå och Vasa, cirka år -95, minns inte så mycket från den resan annat än att vi såg Pocahontas på bion som fanns ombord.
Ska bli mycket intressant, jag, Ch, Vivi, Anders, Jenny, Gustav, Elvira, William, kanske Majsan ska med. Många blir det :)
Christofer fyller år på lördag (vilket han precis insåg och blev överlycklig över) så vi kan fira han ombord! Den enda som saknas är Johan, men det verkar skvatt omöjligt att få med hela familjen Brunström på en och samma resa, så...
Får se vart man tar vägen sen. Igår skickade jag in några jobb-ansökningar i Sthlm, bl.a. två jobb jag verkligen skulle vilja ha! Håll tummarna för mig :)
Det som är så jobbigt är att ansökningstiderna på jobben ofta är två-tre veckor, och de handlägger ingen av ansökningarna förrän då. Det är ju dumt, jag har ju skickat in en ansökan, det är ju redan avgjort, de behöver inte söka mer :)
Eller så inte, men man måste hålla humöret uppe!
Jag känner att jag har så otroligt lätt att vara glad och positiv här hemma, jag tror inte jag tänkt en negativ tanke sen jag landade. Däremot i Sthlm var det svårt att se något glatt med livet överhuvudtaget. Där var allt bara grått och regnigt och kallt. Här är det gnistrande vinterväder som man blir glad av! :)
Christofer å andra sidan (som kom hem sent söndagkväll) är mindre lycklig. Han blev rastlös redan måndag-eftermiddag. Han vill jobba, använda sin kropp, tjäna pengar. Men samtidigt inte ta vilket jobb som helst, och det förstår jag. Gå från att laga gourmetmat till att slänga ihop en lunchpasta någonstans, det kommer inte göra honom lycklig, snarare mer olycklig. Det är en hårfin gräns det där, att jobba med något som gör en olycklig men ha pengar, eller att inte ha pengar för att man inte jobbar med det man älskar att göra. Suck it up and do it, kan man tycka, men det är inte så lätt att motivera sig för ett jobb man inte tycker om.
Men sen så står jag fast vid den åsikten att man måste pröva först innan man kan säga att man hatar det. Kanske världens bästa arbetskamrater finns på McDonnalds? Vem vet, har ni provat?
Jani, nu ska vi mysa i lägenheten med våra mysiga katter i den här mysiga staden :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar