Tankar

I onsdags förlorade jag min farmor, hon gick bort 4 timmar innan hennes 86-årsdag. Led sen flera månader av demens som accelererade för varje vecka och senaste veckorna har hon varit ganska sjuk. På ett sätt en lättnad att hon fick somna in och slapp ligga i en sjukhussäng och lida, men självklart väldigt sorgligt när någon, som är en av anledningarna till att man existerar, försvinner från ens liv. Mina barn kommer inte få träffa deras gammelfarmor.
Men samtidigt, 86 år, vilket långt liv att få leva, frisk som en nötkärna hela livet, förutom sista månaderna. Fyra barn, åtta barnbarn och fem barnbarnsbarn hittills, och ett livslångt äktenskap med en fin man.
Under onsdagen hade pappa och hans tre syskon besökt henne, och farfar såklart, och jag väljer att se det som en slags tecken. Hon hade träffat alla under dagen och jag antar att hon kände att hon kunde släppa taget då, fyra timmar innan hennes 86-årsdag. Det finns något fint över det.

Jag har haft en sån otrolig tur som träffat alla mina far- och morföräldrar och att jag vet vilka fina människor det är, och var. Många har aldrig träffat sina far- och morföräldrar, eller kanske bara under deras barndom, och de minnen som finns kvar är ofta fotografier.
Jag kommer minnas min farmor hela mitt liv och jag kommer berätta om henne för mina barn, för jag har så fina minnen av henne, bara fina minnen.
Sen så hoppas jag att mina barn hinner träffa min mormor, morfar och farfar som fortfarande finns kvar.

Jag hann träffa min gammelmorfar. Han gick bort när jag var fem, sex år, men lite minnen har jag lyckats bevara, hur det såg ut i huset där han bodde, det fanns en blå trappa ute i farstun där vi inte fick gå för att det var stupt, och att han lagade världens godaste pannkaka.
Min gammelmormor gick bort bara för något år sen, hennes minns jag väl, hon har funnits med hela min uppväxt. Hur hon pratade, hur hon såg ut, Bridgeblandningen i den röda skålen, husvagnen på stugan, trä-draperiet i hennes lägenhet, tallrikarna på väggen. Många fina minnen.

Känner mig lite känslig när man tänker tillbaka, men glädjs ändå av att ha träffat, och ännu bättre, vara släkt med dessa fantastiska människor som gjort sånt intryck på mig. Jag hoppas jag kan föra arvet vidare och göra intryck på människor, och man vet aldrig, kanske sitter mitt barnbarnsbarn och bloggar om mig någon gång i framtiden..

Till världens finaste farmor.
/Hanna