Vilma har varit överjordiskt gnällig senaste dagarna, något som är väldigt ovanligt. I förrgår blev hon jätteröd i rumpan, det såg ut som hon bränt sig på kokande vatten. Jag fattade ingenting, trodde det var någon ny mat eller nått annat fel jag gjort.. Hon har varit jättelös i magen också.
Så träffade jag Mammagruppen idag, och när jag berättade om Vilma så sa en annan tjej att hennes dotter gått igenom samma sak innan hennes första tand kom. Jag har kollat munnen och tycker mig känna en liten pigg i överkäken, men då sa en annan mamma att tänderna alltid kommer i underkäken först. Vi kollade och javisst - en liten pyttetand har tittat upp.
Det förklarar så mycket!
Så efter en stor portion majs/potatispuré och en hel banan, en flaska välling och en Alvedon zup så slocknade pärlan 07.30. Hon hann inte ens rapa, så trött var hon.
Lilla fina fialotta, ledsen och oförmögen att be om den hjälp hon vill ha. Försöker så gott man kan med kallt vatten, värktabletter och bitringar, men helst av allt vill hon bara sitta i famn och kramas.
När hon är ledsen och gråter, tar jag upp henne i famnen, kramar om och vaggar.
Då lägger hon huvudet mot min axel, slutar gråta och slappnar av i hela lilla kroppen.
Då stannar tiden och jag vill spara det ögonblicket i tusen år. Då min dotter kan slappna av för att hon är hos sin mamma.
Det är lycka i sin renaste form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar