Tankar

T-centralen, 21.54 en onsdagkväll. Massa folk, överallt.

Går från Centralstation till tunnelbanan.
Jag känner mig som en stockholmare, jag vet vart jag ska, det här är hemma.

När jag precis flyttat hit hatade jag Centralen (och gör det fortfarande), men förr var det värre. Det var så mycket intryck, folk, kläder, reklam, åsikter att ta in. Vad pratar de om? Är han uteliggare? Vart kommer de ifrån? Vart ska jag?
Väskor, frisyrer, kaffe latte, hundvalpar på tåget; allt skulle registreras och analyseras.
Man var slutkörd efter ett besök mitt i Stockholms spindelnät.

Nu är det annorlunda, det känner jag på mitt beteende. Man passerar hundratals människor inom loppet av någon minut, utan att tänka. Bara ta sig från punkt A till punkt B utan att behöva ta ögonkontakt med en enda själ.
Lite grann som att köra E4:an mellan Rosvik och Luleå, inte fasen kikar man på varje tall då liksom. Man svischar förbi, den ena lika obrydd som den andra. Inget utbyte, noll kontakt.

Sorgligt kan en del tycka, att inte möta de medmänniskor man lever så nära inpå i en så stor stad full av ensamma.
Men samtidigt, nödvändigt för att kunna fokusera på sig själv och bara vara, utan måsten.

Om man ska dra någon typ av norrländsk motsvarighet till Centralen kan man väl ta Noliamässan som exempel. Massor med folk, trångt, man ska ta sig fram, alla åldrar, barnvagnar och hundar.
Men här hälsar alla på varannan, många går dit enbart för den sociala kontakten (och självklart montern med Jonssons mandelpotatischips). "Men hej! Det var inte igår! Jaha, hur går det med husvagnsköpet/husrenoveringen/
hundvalpen/etc?".
Här är man inte anonym, tvärtom så betyder stora folksamlingar många att prata med, upprätthållande av kontakter och kära återseenden.

Däremot att fråga en främling om vägen eller klockan känns helt naturligt i Stockholm. Mammor frågar närmsta person om de kan få hjälp ner med barnvagnen på bussen. Alla frågar alla om vilken buss som går till Forum Nacka.
Och det gäller inte bara ens eget närområde, man kan fråga folk vart som helst, Alby som Östermalm.

Är det lika vanligt i Norrland? Eller är det så att själv är bäste dräng, man ska klara sig själv och OM man mot förmodan skulle behöva fråga om nått då vänder man sig främst till någon man redan känner. Frågar man om vägen i sin egen hemstad kan man bli misstagen som turist, hemska tanke.
Åker du däremot till Borlänge tvekar man inte en sekund på att fråga åt vilket håll busstationen ligger.


Vad tycker ni?