Ja, som sagt så besökte vi ju AC i lördags, steg upp väldigt tidigt och åkte in till busstationen som ligger vid 8 Avenue, 42th St. Köpte frukostmacka med pesto och kykling samt apelsinjucie, köpte tur-och-returbiljett för 35 dollar och klev på bussen. Framme drygt 2 timmar senare, vid 1 nån gång, stannar vid Caesars Palace. Där får man lösa in en lapp på sin biljett till en spelvoutcher värd 20 dollar (som man kan kassera in direkt om man vill, teoretiskt kostade biljetten då bara 15 dollar).
Caesars är gigantiskt, ett myller av spelmaskiner, pokerbord, tärningsbord, massor massor överallt! Varje slotmaskin spelar sin egna melodi och pling-pling-plingar var 10:e sekund, så ljudet i lokalen är dövande, helt magiskt vad det lever om, folk i rörelse, mycket intryck hela tiden.
Kikar runt, spelar lite på en-cents maskinerna, tyvärr tar maskinerna inte quarters längre så vi har släpat med ett halvkilo småmynt i onödan. Lyckligtvis går de växla in.
I Atlantic City finns flera stora kasinon, det ena större än det andra. Publiken är väldigt blandad, allt från fint uppklädda kostymnissar och galatjejer till pensionärer med rullatorn parkerad bredvid den enarmade banditen. AC är Las Vegas light som sagt, mindre och lite mindre glamoröst, men fortfarande häpnandsväckande!
AC är paradiset för äldre, mer än 1/3 av alla som vi ser i AC är tanter i träningsoverall med lågskor och krulligt hår. De åker på dagsturer hit, spelar lite av pensionspengarna och tror fullt ut att de kan överlista systemet.
Slotmaskiner är skapta för att folk ska förlora pengar. Vi förlorar litegrann, kanske 15 dollar var, vinner lite, som vi sen förlorar igen. Det är kul, men en del av mig hatar detta mer än något annat.
I trean på gymnasiet ägnade jag flera månader på ett arbete om Svenska spel, spelmissbruk och den svenska statens totala ignorans mot det ökande spelandet och dess konsekvenser. Min syn på spelande är enkel och konsekvent; det är farligt och jag hatar det.
Jag kan spela för skojs skull, leka med nån dollar hit och det, och nån trisslott köper man nån gång per år, men på det stora hela tycker jag hela spelindustrin är vidrig.
Att lägga upp ett koncept som lockar; blinkande lampor, musik, ljud, effekter, allt för att stjäla uppmärksamhet, fokus och vett för att människor ska spendera, sugas in och förlora sig i drömmen om att vara den som vinner den där jackpoten. Alla inne på kasinot tänker tanken; vad skulle jag göra med pengarna om jag vann?
Den tanken är farlig, och leder till besvikelse om man förlorar, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat, sen ska jag sluta. Och om man vinner; hur mycket mer kan jag vinna?
När jag gick runt bland slotmaskinerna kände jag hur en del av mig verkligen hatar det här. Jag likställer spelande med att dricka alkohol och röka, det är lika farligt, beroendeframkallande, det styr folks psyke, och att hela grejen är en nöjesattraktion stör mig även mer.
Men, utan att dra ner er i mitt "jag hatar spelande"-träsk så ska jag säga att vi hade riktigt roligt. Vi spelade inte så mycket, men att vara där, att se alla lampor, höra alla tusentals ljud, var trevligt. Jag, Christofer och Gabriella har riktigt trevligt tillsammans!
Efter en oändlig jakt på en buffé gav vi upp idéen och åt på en enklare restaurang istället, sen gick vi till ett kasino som hette Bally's för att ta sista bussen hem. Gabriella ville inte åka hem och ville veta om det fanns någon senare buss än 10.55 (som det stod i vår broschyr) så jag gick och frågade en info-tjej bakom en disk.
"When's the last bus for New York?" undrade jag.
"There is no last bus" svarade hon lika oengagerat som alla servicemänniskor.
Detta ställde till en invecklad tankestund för mig, på brochyren stod det en spalt med tider från morgon till sen kväll, och längst ner i spalten stod det 10.55 PM.
Min hjärna gick på högvarv, hade jag fel broschyr eller var jag blind? Nej, sista tiden PM gick fem i elva, och började gå AM från 12.00. Inte ville vi vänta till 12 dagen efter!
I denna stund hade jag varit vaken i alldeles för många timmar och sovit alldeles för få natten innan, men efter typ 2 minuters funderande trillade poletten ner.
Efter PM kommer AM. Listan gick runt, There is no last bus.
Jag trodde jag skulle dö av skratt, nu i efterhand var det ju inte alls speciellt kul, mest korkat, men då när jag var som mest övertrött, då var det de roligaste som hänt på flera veckor. Jag skrattade för mig själv resten av kvällen, nu hade vi helt plötsligt inte bråttom längre, bussarna gick dygnet runt, there is no last bus! Lätta i sinnet gick vi tillbaka till kasiont, hittade ett trevligt tärningsspel vid ett bord och vann 40 dollar!
Efter lite bussbestyr kom vi på 1.15 bussen, framme i New York ca 3.45, gick ett kvarter österut och tog linje 2 som går hela vägen till Franklin Avenue. 1, 2 och 3 är röda linjen, på dagen är 2 och 3 expresståg (dvs stannar bara på få, stora stationer) på Manhattan och blir lokalt tåg (dvs stannar på alla stationer) ute i Brooklyn och 1 är lokat tåg som bara går på Manhattan. Sena kvällar kombinerar de dessa så enbart 2-tåget går, och är då lokalt både på Manhattan och Brooklyn. Detta innebär att från 42th Street stannar tåget på 15 stationer, vilket tar sin tid.
Trötta trillade vi in i lägenheten kring halv 5 efter en mycket lyckad dagstripp! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar