Vår fina, vackra dotter fyller 1 helt år! Vilken mäktig känsla, det lilla lilla barnet som kom ut ur mig med skrik och tårar för precis ett år sedan, har nu blivit en stor tjej, en filur med vilja och humör och en stor portion charm.
Första tiden på BB var vidrig, jag kände inget förtroende för någon och kände mig vilsen och rädd. Efter en jobbig situation där Vilma misstogs ha gått ner 600 g (fast det egentligen bara var 50 g), så tappade jag det pyttelilla förtroende jag hade kvar för barnmorskorna. Men mitt i allt det där så hittade jag en glimt av en modersinstinkt, jag såg mitt eget gråtande ansikte i en spegel och helt plötsligt så VISSTE jag att jag hade rätt, att jag kände det här lilla barnet bättre än någon annan. När det sen visade sig att sköterskan gjort fel och jag hade haft rätt hela tiden vann jag respekt hos mig själv, fick vatten på min kvarn. Den instinkten har hjälpt mig i många situationer.
Något jag tappade i samband med vågsituationen var amningen, en amning som precis kommit igång skrämdes bort och kom aldrig tillbaka i de kvantiteter som behövdes. Det i samband med att Vilma var en rätt stadig bebis som behövde hålla uppe blodsockret, gjorde att vi till en början tog hjälp av ersättning och som senare blev hennes enda föda. Något som jag sörjt, och samtidigt varit så evigt tacksam för. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka när man fullkomligt bombarderades av barnmorskor, planscher i väntrum och böcker om hur bra amning är. Bröstmjölk ger högt IQ, bröstmjölken skyddar mot allergier, bröstmjölken är bra för torr bebishud, bröstmjölken gör att man får vingar och kan flyga, fan vet allt.
Samtidigt går det inte att sätta en prislapp på den otroliga kontakt Vilma fick med sin pappa genom ersättningen. Han njöt varje sekund av att få mata, vara delaktig, livsviktig för henne. Något som för mig väger väldigt mycket tyngre, och som jag kommer ta med mig till nästa barn. Fungerar amningen den gången kommer jag ändå låta Christofer ge vissa mål med ersättning, för de är värda sin vikt i guld.
Det lilla barnet började äta ersättning på heltid när hon var 6 veckar gammal. Tre dagar efter det sov hon sin första hela natt, 12 timmar utan mat. Alla sa att det var en lyckträff, vänta ni bara.. Men Vilma är ett underbart barn och har gjort sina föräldrar mycket lyckliga genom att aldrig bryta den trenden. När alla andra i mammagruppen såg ut som sju svåra år efter otaliga nattliga uppvak så kom jag alltid utvilad till våra möten. Sömn är värt allt när man har småbarn.
Sov och åt gjorde hon. Började med smakisar vid 4 månader, fick tänder vid 6 och kröp vid 7.
Idag är hon en klättrande, klåfingrig, snabb liten krabat som tar sig överallt och når precis allting. Hon går längs med grejer (inga självständiga steg än) promenerar med gåstolen, äter vissa måltider själv och älskar att gosa. Soffmys är min och Vilmas bästa gren, hon kan vara så go ibland så man bara smälter, ligga och vila mot mitt mage, pilla lite i sitt hår och filosofera. Nästan så man hör tankarna genom skallen på henne.
Små ord och rabblande försöker hon sig på, osammanhängande och utan mönster, men nått försöker hon säga. Några gånger tycker jag mig ha hört ett litet "tack" när jag säger "varsågod" om hon har fått ett bröd eller sånt, men det kanske bara är jag som hör.
Favoritmaten är blodpudding, en av de bästa sakerna att äta själv dessutom. Men hon äter det mesta, både hemlagat och nån burk då och då. Jag köper några mellisburkar som heter Joggelino (smaksatt yoghurt), det gillar hon. Och limpa, det är grejer det!
Sovandet på dagtid är lite svajigt, ibland blir det bara en sovning efter lunch, men ibland är det omöjligt att klara en dag utan två sovningar, en vid 9 och en vid 13.30. Lite beroende på när hon vaknat på morgonen och vad degen bjuder på för aktivitet.
Vilket år det varit! Mitt livs längsta år, samtidigt som det gått så vansinnigt fort. Jag har träffat massa trevliga mammor via min mammagrupp, och umgåtts men andra underbara mammalediga. Samtidigt har det varit mitt livs mest ensamma år, mammalivet är så ensamt vissa stunder att jag bara velat gråta. Även om man har världens snällaste lilla bebis kan man känns sig olycklig. Undrar hur det blir andra barnet, då tilldelas man ju ingen mammagrupp längre, och vad är oddsen att nån från gamla gruppen skaffar barn igen samtidigt som en själv? Och även, man kan ju inte hänga på den personen hela tiden.
Ja, det där får vi helt enkelt se i framtiden.
För nu är nu, min lilla dotters födelsedag, fast liten är hon förresten inte alls. Stor, lång och tung. Men fjunigaste håret, charmigaste vällingmagen och de blåaste ögonen i världen.
Världens vackraste Vilma!
