29 november 2011

Käraste dottern

Vilma är inne i en sjukt jobbig period. Inget man gör duger, man leker, ger mat, gungar, sjunger, busar... Gråt, frustration, ilska, hysteriskt skrik..
Jag känner knappt igen henne. Mitt lilla ängelbarn har blivit en marodör.

Tanden (och nu börjar granntanden sticka fram också) skaver, det gör säkert jätteont och irriterar. Jag ger alvedon och tröstar..
Men det är inte bara det. Det är nått annat också.
Enligt den underbara boken "växa och upptäcka världen" är det just nu klimax i den utvecklingsfas hon går igenom, den som startar vid 26 veckor (hon är typ 28-29 nu).

Hon vägrar sitta i sin stol och äta, något som annars är en höjdpunkt i hennes dag. Hon som brukar dreggla och skratta medan man blåser på första gröttuggan, gråter hejdlöst och kastar sig bakåt i stolen. Hon blir nästintill hysterisk!
Så tar man upp henne, då är allt som bortblåst.
Men om man sätter/lägger henne på lekmattan brister hon igen. Så man tar upp henne i knät och håller om och kramas, kanske läser en bok. Då slänger hon sig bakåt i famnen och gråter och ålar ner..
Inget duger!

Enligt de böcker jag läser är detta en ganska vanligt förekommande fas hos de allra flesta halvårsbarn och dom garanterar att man "får tillbaka" sitt vanliga barn, att man bara ska ha tålamod.
Eftersom Vilma varit värsta überbarnet hittills så är mitt tålamod rätt kort och obeprövat. Jag har liksom aldrig behövt ha tålamod med henne, då hon alltid varit så lättsam och enkel.

Och det märkliga är att när någon är här på besök då duger det. Då vill hon sitta och leka och skrattar och har roligt. Men när det bara är hon och jag, då är det skitjobbigt.

Fast nu när jag läst vad jag skrivit inser jag att det är lite överdrivet. Ja, hon har verkligen förändrat sitt beteende, men inte alltid.
70% av dygnet är hon fortfarande världens gladaste/tryggaste/lättaste bebis. Så 30% gnäll/kläng/gråt.
Låter kanske inte så mycket, men prova jämför 30% med 1%..

Ja, hon tycker säkert inte att jag är världens roligaste alla dagar heller. Dåliga perioder har vi alla.

Jag längtar ändå efter att hon vaknar imorgon så jag får pussa på henne och tjata mantrat "säg mamma" tiotusen gånger ;)



Oskyldig tröttis

Inga kommentarer: