På väg till Spånga

Idag tar pappa en Vilmismysdag och jag åker till Spånga för att hänga med Johanna och Ariel hela dagen. Trevligt värre!
Hon är så fin, vårt lilla barn, det känns i magen när man lämnar henne. Inte på ett klängigt, kan inte vara utan henne en sekund-sätt, men ett annat, mer fundamentalt sätt. Vårt barn, det fina lilla barn som bildats, vuxit och fötts fram ur min kropp. Det går inte beskriva hur det känns, det bara är. Som en extra del av en själv, helt självklar. Fina fina barn!

Ska åka till Göteborg och hälsa på Lisa, Jerry och Cissi om två helger. Lördag morgon till måndag kväll. Utan Vilma, hon blir hemma med Christofer. Det känns helt okej, det ska nästan bli intressant att känna hur det känns, inte för att man behöver bli påmind om hur mycket man älskar henne, men ändå. Jag kommer längta med varje por i hela kroppen. Det ska samtidigt bli kul att kunna känna sig som förr, som en utan barn, som kan dricka ett glas vin på en bar och anpassa min dag efter mina egna behov. Som en vuxen, inte en mamma. Fast det kommer jag ju vara för alltid ändå..
Ja, ni fattar.
Spännande!