Tänk att det är tio veckor kvar, jättelång tid men samtidigt ingenting!
Dagarna och veckorna rullar på när jag jobbar halvtid, först är det måndag och sen vips är det torsdag och sen helt plötsligt ät helgen förbi och så blir det måndag igen och jag går in i en ny vecka. Det lär väl kännas som att tiden står stilla sen när man inte kan jobba längre och bara ligga på soffan och ha tråkigt..
Jag mår oförskämt bra egentligen, jag är väldigt tacksam att slippa må illa som jag vet att en del gör. Jag har foglossningar så inni helvete, men det har man lärt sig tackla, man svär och gormar och så biter man ihop.
Det tuffa just nu är förvärkarna. Som intensiva mensvärkssmärtor gånger 100, fast annorlunda. På ett sätt är det rätt coolt är bekanta sig med en helt ny känsla, en tidigare oupplevd smärta för kroppen att lära sig parera. Det gör ont, jag har flera böcker om andning och hur man ska tänka och så, och Christofer är jätteduktig och påminner om att andas (instinktivt håller man andan). I en bok jag fick av barnmorskan, "förlossning med mindfullness" eller nått åt det hållet, säger de att för varje värk kommer du ett steg närmare ditt barn. Det låter ju lite gullegull och så, men man kan ju alltid prova tänka positivt.
På morgonen när jag vaknar så vaknar bebisen också. Jag känner hur den sträcker på sig, puffar och knuffar lite. Sen går dagen och man känner när bebisen är vaken och när den sover, men inget storstilat.
Däremot när man kommer hem, fixat middag och sen landat i soffan, alternativt efter man lagt sig för att sova efter en kväll med mycket aktivitet, typ tvätt eller städ. Då jäklar blir det liv i luckan!
Min moderkaka ligger långt bak mot ryggen (för vissa ligger den långt frammåt och bildar en "stötdämpare" mot magen) och detta innebär att jag känner ALLT helt tydligt. När bebisen går bananas och sparkar hejvilt så guppar magen som hela havet stormar. Den turboboxar och sparkar och blir helt skogstokig när jag stannar av, dvs när "vaggandet" slutar. Den sparkar ibland så hårt att jag får riktigt ont, den har hittat nån typ av favorit-måltavla mitt på magen som den siktar på. Jag är övertygad om att bebisen kommer sparka ut min navel vilken dag som helst. Ruskigt obehagligt.
Jag styrker, jag värmer, jag sjunger. Inget hjälper, bara om Christofer lägger sin hand på magen. Då slutar den tvärt.
Jag är så sjukt nyfiken att ta reda på könet på barnet men Christofer vill verkligen inte och jag respekterar det. Jag vill bara veta vem som terroriserar mitt inre..
Länge var jag säker på att det var en flicka, men nu är jag väldigt osäker. Det kan lika gärna vara en pojke. 50/50 får en skitjobbig innebörd..
Idag var jag och Christofer och intygade fadersskapet i förtid, så slipper man göra det sen. Jag lovade och svor (till världens virrigaste kvinna) att jag tiden mellan 1/7 och 8/10 inte varit med någon annan än Christofer. Sen skrev vi våra namnteckningar typ 5 gånger, sen skulle två vittnen (tanterna från kontoren bredvid) intyga med namnteckning att de bevittnat när Christofer skrev sin namnteckning på ett annat papper. Halleluja.. Skönt att ha det bortgjort!
Nu, 25 min efter sänggåendet blev det lugnt i magen efter en boxningsmatch av rang. Puh! Jag är helt slut..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar