Ny fas har trätt in. Grova humörsvängningar.
Johan och Christofer skulle hävda att jag alltid haft dem, men det här är nått nytt, jag känner det i kroppen.
Vissa blir gråtmilda och blödiga, jag blir förbannad. Och inte bara arg, utan helt förblindat rasande. På allt, katterna, barnen på dagis, Christofer, Johan, datorn, dammsugaren, vädret, linserna, kylskåpet, Coop, Ica, ALLT.
Men mest av allt, kollektivtrafiken. Eller inte trafiken som sådan, utan alla jävla idioter som åker med den. Mammor med gnälliga ungar, människor med för mycket parfym, folk som nyser, hostar, hickar, pratar. Bilister som tutar, busschaufförer som är försenade, perrongstädare som inte ler, fulla tåg, tomma tåg, gamla tåg, smutsiga tåg. Folk som prasslar med tidningar, folk som dricker Coca-cola när jag är törstig, folk med klackar, barn med för stora stövlar.

ALLA!!!

Sen om varven är jag så lycklig att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Det svänger kan man säga...