Konsten att välja kläder inför en utekväll är svår att bemästra för alla.
När man är i fjärde månaden är det kvadruppellt mycket svårare.
Man är inte supertjock som i slutet av graviditeten men kroppen ser heller inte ut som den gjorde innan. Man är liksom småfet här och där. För ett ovant öga kan man lika gärna vara mullig. Inte så kul.
Imorgonkväll ska vi på personalfest/julbord/avtackning av kollega. Trevligt, speciellt att klä upp sig eftersom man annars alltid ser sina kollegor i oömma kläder täckta av snor, lim, sand och vattenfärg.
Därtill mitt dilemma.
I slutet av september gick jag igenom min garderob och sorterade allt i två högar: sånt jag kan glömma att ta på mig på 2 år och sånna plagg man kan bygga tält av. Förstnämnda åkte i en STOR resväska i förrådet, resten behöll jag i garderoben.
Därav 6 st klänningar "tacksamma att växa i".
Tjena.
Provade dessa ikväll, för att välja.
Två stycken fick jag inte igen knapparna på, en gick inte över rumpan och i två av dem såg jag ut som fylld anka. På väg att sprängas.
Den sista var på gränsen, men eftersom alternativen var få får jag nog känna mig nöjd att jag har något att ta på mig överhuvudtaget.
Känns ju trist om man skulle behöva gå i velourbyxor liksom.
Har köpt ett halsband åt mig själv, i present. Har kikat på det länge och tänkte att det här var ju helt rätt tillfälle att unna sig smycken, när kläderna blir prio 2. Så jag kan ha det imorgon på partajet.
Provade det tillsammans med den enda klänningen jag fick på mig och det var ju fint och så, men om man har förhoppningar om att ett smycke ska få ens (sen tidigare stora men i dagsläget enorma) bakdel att hamna i skymundan, hoppas man lite för mycket. Hope-diamanten skulle inte ens klara av uppgiften att avleda och dölja den rumpan.
Men men! Antar att alla går igenom det här i en graviditet. Vilken tur att det inte är så ofta man ska klä upp sig, är ju inte galej så ofta :)
Resterande 98% av mina dagar är det helt okej med tält-tröjor och velourbyxor, hurra för det!
4 kommentarer:
Men du vet att ALLT klär en skönhet!
Jag är inte anonym men det måste vara något fel jag gör jag skriver ordveriferingen användar namn lösenord och namn/URL mormor
Jag är väldigt medveten om hur Jakob har det och vill ju gärna hjälpa han så gott de går. Jakob är jag när jag var liten, i allt. Han är min spegelbid och just därför är jag extra mån om att göra det bra för honom. Själv har jag ju alltid haft svårt att jobba i skolan, det är ju aldrig nått som uppmärksammats eftersom jag ändå gjort det jag ska fast hemma i mitt rum om kvällarna men vem säger att Jakob kommer brinna för skolan på samma sätt och sen sitta hemma varje kväll å plugga igen. Inte så troligt.
Det finns ju säkert massor man kan göra för att underlätta. Få mer rutiner, speciellt inom förskolan. Typ sånna där scheman som jag sett på förskolor med autistiska barn, så barnet hela tiden kan se vad som kommer sen. Då behöver han inte bli så upprörd, då vet han vad som gäller. För han verkar ju glömma från dag till dag! ;) Hehe..
Men ändå är ju allt jätteenkelt nu mot för förut. Nu kan vi gå på öppna förskolan och liknande. Vid 2 års ålder hade nått sånt aldrig gått. Då skrek han bara åt allt, speciellt andra barn.
Jag har ju själv påbörjat en neuropsykiatrisk utredning nu, inte för att jag vet om jag kommer få nån diagnos, men det är ju ändå så pass att specialistpsykiatrin taigt emot mig och de gör dom ju inte om det inte finns visst underlag. =) Så vi får se vad som händer. Hur som haver. Allt sånt där är ju ganska ärftligt! ;)
Din svärmor har stora kläder =)
Skicka en kommentar