Bullbak

Vad roligt att folk blir så glada! :) Vi är också självklart galet glada, så spännande så man knappt vet vad man ska göra!

Vi har vetat om det i drygt en månad, men man vill inte säga nått innan man själv fattat och landat i det. En liten bebis!
Halva mig och halva Christofer.

Jag har redan hunnit vara till barnmorskan 4 gånger (inte så oväntat när det gäller mig) och en sväng å kollat på barnvagnar...

Självklart längtar man till maj, men man är väldigt tacksam att man har 40 veckor på sig att förbereda sig, både mentalt och materiellt. Men nu är det ju, sjuka tanke, mindre än 29 veckor kvar. AAAAH!!

Det händer så mycket i min kropp och magen har börjat växa. Ska söka upp någon bra sida jag kan kopiera in info från ifall någon vill följa med i utvecklingen. I dagsläget är bebisen (som vi av någon anledning börjat kalla ärtan) stor som en lime.

Det finns så mycket man kan oroa sig för. Sjukdomar, missbildningar, fel.
Men också oro för ekonomi, jobb, avståndet till Piteå, lägenheten. Det finns så mycket som skulle kunna vara bättre "planerat".

Men jag känner sällan av den oron, för det överskuggas av sån glädje. Vi har velat ha barn, jag har känt i flera år i min kropp och i mitt sinne att jag är en mamma (som inte fått barn än).
Glädje av att få lära känna en ny person, en individ som man själv varit med om att skapa (hur coolt är inte DET?!).

Men, mest av allt, att det är med Christofer. Jag slutade undra för väldigt länge sedan om han var rätt för mig.
Han är min enda, den rätta, den mest underbara person jag nånsin känt. Vi är ett sånt bra par för vi tycker om varandra så mycket. Det tog tid att lära känna varandra och anpassa våra liv tillsammans, men nu när vi hittat vår rytm och vårt språk så finns det inga tvivel.

Tänk att känna så om en person och sedan upptäcka att man tillsammans med den personen knegat ihop en liten bulle som växer i ens ugn.
I'm telling you people, it doesn't get better than that!